Morfar
Ett år av saknad.
När morfar gick bort förra året så skrev jag detta:
De flesta av er vet att jag och min morfar stod varandra väldigt nära, ni andra kommer ha svårt att förstå HUR nära man kan ha sin morfar.
För mig var min morfar min Borg. Han visste alltid hur jag kände. Han förstod mig. Han kände med mig - och jag med honom.
Kan säga att det nästan kändes obehagligt att min morfar tog sina sista andetag när jag stod hemma med smärtor i väntan på ambulans för att köras in till samma sjukhus som han också låg på.
Lät jag honom gå? Släppte jag honom fri? För att han skulle slippa må dåligt mer? Jag är stark och klarar mig igenom mitt elände även om det är förjävligt just nu. Och det visste jag kanske om? Men han skulle inte orka längre ändå?
Det är jobbigt allting. Riktigt tungt. Men jag har bara starka fina minnen kvar av denna fantastiska människa! ❤️
